Collinox vs. cordelette

Inledningsvis en klassisk lägereldsfavorit: Tillgänglighet, är det lika med slitage och accessproblem? Sendit ska kåsera lite och några trötta argument lovas. Först en låt:

Tillgänglighet är här på västkusten både ett hatat och ett älskat ord. Dom två attityderna lever var sitt liv utan att bråka alltför mycket med varandra. Det är bra. På BKK har det diskuterats om firningsankare vore något för Hallindens Branta. Det är en fin vägg för tradpointing. Hårda linjer överlag och det är eftertraktat att under ceremoniella former sätta en tick i guideboken. Nackdelen här är att det är bökig att fira av, fixa topprep att jobba ifrån plus att stigen upp och ner är barsk. På dessa hårda turer är det vanligen en som klättrar, firar av och gör high five med säkringsapan på backen, inte två som klättrar och gör high-five på toppen.

Det finns fördelar och nackdelar med att ankare. Bra med ett ankare är att det går åt mindre utrustning, det går fort, är säkert (vi firar från allt som sitter fast) och det är mer skonsamt för vegetationen uppe på berget. Dåligt är att glittret ger en känsla av förlorad orörd natur, förlorad äventyrskänsla, naturens villkor respekteras inte och ökad tillgänglighet leder till större slitage rent allmänt och fler bilar.

Ett bultat toppfäste just här kanske inte ökar tillgängligheten nämnvärt i form av fler besökare då turerna är allmänt krävande, det är vad som händer på andra ställen efteråt som är frågan. Vilka kriterier ska finnas? Ökad tillgänglighet kan innebära en risk att bekväma och besvärliga fetton som har svårt att vara hänsynsfulla i naturen dyker upp. Den snälla markägaren börjar snart tröttna på sommarkvällens eko och att trampa i människobajs är bara roligt första gången. Är det accessproblem som står för dörren p.g.a svinigt beteende räcker det inte att komma med pralin och likör. Besvärliga nedstigningar är kanske inte är så besvärliga trots allt. Men något paradigmskifte är nog inte aktuellt. Individens åsikter och gärningar lever kvar ett tag till. Lokala överenskommelser är bra men inte särskilt effektiva. Hyr en Norrman till att sätta ankaret. Då kan du både fira av smidigt och samtidigt gnälla.

Att en tur blir populärare om det kommer upp ett ankare i direkt anslutning är troligtvis korrekt. Hurra och fyfan! Vem som säger vad är inte alls någon kuggfråga. Eller är det? Historiskt sett inte men idag är det inte självklart. Dagens duktiga tradpointare som har kraft att ticka de tuffaste linjerna har samma jävlaranamma som de klassiska sportklättrarna har. Den ska ta mig fan redpointas förr eller senare även om det krävs ett idogt topprepande från ett (helst) lättåtkomligt ankare. Att leda linjen på egna bitar är målet, inte korvgrillnigen efteråt. En klassisk skolad tradräv fnyser. Vad är det för fel på korv? Spelar ingen roll om det var två eller tre häng på onsightförsöket, eller redpointförsöket. Korv lyfter, misslyckande tynger.

Tradpointing har alltid funnits och har alltid präglats av pushing limits aggressivitet. Approachen är den samma som för sportklättraren, att sitta på kanten och vifta med tårna medan andremannen försöker pilla panikdragna kilar är lika med bortkastad tid. Tradpointaren är modern, vurmar både för trad och för tillgänglighet och förmodligen snart även för pinkpoint.