God Jul

Jul även detta år. Och det ser ut att bli en sendarjul här nere! Knutstorp på juldagen anyone?
Julklapp till den som vet vem tomten är och var jordhålan hans finns!

No more Jug/Gbo

I kommentarerna hos the pricks säger Stefan, tidigare känd som Jug Stefan om varför din favvolänk inte längre fungerar: "Lamt intresse och en domän som glömts bort att förnyas, så enkelt är det. Ni (och andra) får hålla liv i "scenen" via era bloggar framöver." Det plus italienska porrspammarna, sura sendare som hugger på det mesta, skandalösa Fa-claims och tryggheten att inom lagens råmärken kasta bajs anonymt, dissa en sittstart, dissa en elimination, dissa ett område, dissa dåligt borstarbete, dissa smulig klippa, dissa någons diss mm . Om tio år löper tiden ut för sånt som sades nu och först då för vi reda på vem som verkligen var "Glenn". Lamt intresse? Ja det är ingen ide att hålla soppan i tallriken -intresset för att fylla ut GBO med nya problem har det senaste året varit just lamt. Så nu återstår bara väntan tills Sandbag slår upp portarna. Ny vår, nya lökar.

Dessa skivor anno 2008 har snurrat mest i sendit-skrubben. En titt på riktiga årsbästalistor avslöjar att jag inte är det störda indiefettot jag gärna vill vara.

Tänk om jag skulle klättra lite idag.

Hembyggds-mashup: Del 1 Något om sendare förr och nu - en julkrönika

Vi har konturlösa minnen av vad vi i våra tidigaste sendarår hörde berättas av våra föräldrar och andra äldre die-hards. De kunde tala om vad de själva hade upplevt och sent, men inte bara detta, de hade också klara minnen av vad de hört berättas från tidigare generationer. Hur kunde vi glömma vad våra bortgångna sendare hade så lätt att komma ihåg? Man kan skylla på bristande intresse, men det är tveksamt om detta är hela förklaringen. Vi vill nog fundera på om det inte i tidens utveckling ligger andra orsaker att peka på.

Sendare före oss hade inga stickar och inga buckets, topos med grader fanns sparsamt och läskunnigheten var dålig på många håll. Det fanns få möjligheter åtminstone i förorterna att dokumentera det som hände på sendarscenen.

Vad som förekom i deras sendarvärld måste bevaras i deras minnen. De tränades från födelsen att hålla info i minnet, att kunna berätta och föra vidare remarkabla flashar, knivig beta och rådande mode. Det kan jämföras med deras arbete som inövades från barndomen, och vidarefördes till följande generationer. De var heller inte splittrade av nutidens enorma utveckling som spänner med bredd mellan kaminbouldering och monos.

Med modern tekniks hjälp har så gott som allting förändrats. Det är kanske inte så konstigt om också sendaren förändras. Vi behöver inte lägga allt på minnet. Vi bildligt talat läser topos med bilradion på och evigt tjatter från polarens senaste Fontantripp. Det finns ingen möjlighet att i våra huvuden lagra alla de intryck och impulser som dagligen vimlar omkring oss. Det kanske är lättare att glömma det gamla när så mycket nytt tränger på. Om detta är den bästa förklaringen vågar vi inte bestämt påstå, men någon orsak måste ju förändringen ha. Vi kan bara beklaga att vi inte har kunnat bevara mer av vad som för oss är det mest intressanta, nämligen tillvaron och skeenden i vår sendarmiljö under artonhundratalet. Vi har namnen på många posses. Vi har en del efterlämnade tickmarks. Vi har möjlighet att studera gamla handritade topos som ger oss god inblick i vad sendaren hade för pads och vilket gummi som gällde. Vi har foton på enbart våra närmast föregående. Men som sagt, minnet av ”det gamla” och ”de gamla” är ganska konturlöst.

Ett i vårt minne bevarat intryck är ehuru hur man tilltalade äldre sendare. Den nu så utbredda du/yo!-formen har vi ingenting emot. Tvärtom kan det vara en slags, om än bräcklig, brygga mellan legend och kook, men den var otänkbar i gången tid. Särskilt vill vi minnas att man lade till beteckningen sender framför de manliga sendarnas namn, och sender efter kvinnonamnen. Sender Benjamin, Sender Piss-Erik, Sender Sakarias, Annasender, Petronellasender. Dessa namntillägg var liksom någon slags hedersbeteckning, och uttalades med djup känsla av vördnad.

Det var inte alla som benämndes så här, men varför just en del och inte andra är inte så lätt att förklara. Kanske var det åldern som utgjorde skillnaden. Som exempel tar vi fram ett otydligt minne. Ett par pojkar gjorde några taffliga press på Voodoo. Grusiga pojkfötter svettas mot de hala stegen. Det var inte alls ovanligt att det sendes barfota, speciellt om vinterna när det både vara sticky och fiskebåtarna låg infrusna - Sakta, rökande på sin pipa kom Sender Benjamin, under första världskriget rökte han maroc i brist på purple haze, pojkarna var inga under av etiktolkare, men när den gamle sendaren kom stannade sessionen upp. Han stannade upp en stund och stirrade på pojkarna en stund, gick sedan sakta tillbaka. Sessionen började på nytt men ingen hade en tanke på att störa den gamle. Utan ett yppat ord började pojkarna från och med nu borsta fötterna rena innan presset. Denne ålderstigne sendare hade sin jordiska tillvaro mellan 1809 och 1900. Många sådana liknelser skulle kunna göras om inte minnet hade svikit nertecknaren.

Sendarnas efternamn kom nästan aldrig till användning. Om det förekom blev det uttalat som Benjamin Bgts, Anna Aott och så vidare. Här ute var det ju nästan bara son och dotternamn på personerna. Namn som Benjamin Bengtsson eller Anna Andersdotter var så vanliga och ofta förekommande att det var omöjligt att skilja alla åt. Det behövdes andra beteckningar för att hålla isär dem. Det fanns till exempel flera stycken August Olsson, men bara en August-le-dyno, och bara en Filip Flapper. I de flesta fall blev de kända efter namnet på sina fäders och mödrars förnamn, ett namnbruk som ännu används i stor utsträckning och som vi hoppas får fortleva i vår bygd ännu i kommande decennier. Namn i form och uttryck som Anna-Goodfeet-Kalle och Pers-Mantelkungen var mycket vanliga. Det kunde utsträckas från ännu flera generationer, vilket gjorde att vissa blev ganska långa och svåra att uttala. I en del fall blev det förenklingar som från Elisabeth- Johannes- Five finger crimp Stefan till Eliss-Yo-Fi2cs. Eliss-Yo-Fi2cs var som vi redan vet den första att dubbeldyna White Russian i Fjällbo.

Så sent som i vårt sekels början uttalades många namn med betoning på första stavelsen. En språklig kvarleva från tiden när våra anföräldrar var norrmän. Mantelkungen kallades Manntelkungen, Goodfeet – Goddfet, o.s.v. Vårt språk och uttal i allmänhet och namnuttal i synnerhet var ju vid den tiden tämligen ”obefläckat”. Numera har ju tätare kommunikationer på alla områden gjort att vi snart inte kan skilja på fa-claims och dialekt. Försök att bevara det gamla idiomet har väl gjorts men tyvärr blir det nog mera till löje än till ett önskvärt resultat. Det går säkert aldrig att styra en sådan utveckling.

Någon klasskillnad mellan sendare i våra trakter har aldrig funnits. Kampen för bekväma landningar och god spot gjorde att alla sende med varandra på ungefär samma villkor. Det var väl bara de som kyrkobokförde sendarna som gjorde markeringar om det var nytursskapare eller betabitches. En viss skillnad kan vi dock peka på. De sendare som hade någon form av pad var mer ”etablerade”, om vi får kalla det så. Var mer true sender, och öppnade hårdare problem mer tillsammans med andra ”etablerade”. Men skillnaden i umgänge var knappast märkbar. Tyvärr vet vi väldigt litet om hur förhållandena var före den första sessionen på Eliss-Yo-Fi2cs enkla systemvägg i början på artonhundratalet. Vi vet att de hade sina småställen på många olika ställen. Men hur kunde dom hålla avgränsningen mellan så många olika smådelar? Visst förekom det oenighet om Fa:s här och var, men vi finner inga tecken på att det förekom egentliga beefs. På Hönö på 1880-talet fick sendarna sina enstaka problem sammanslagna i hela planer. Inte heller då syns någon särskild oenighet ha uppstått.

Den läsvärda ursprungstexten finns här.

Bonsaivågen utanför Röd

Jag önskar mig denna lilla perfect pit i storlek 6 fot i julklapp. Det går annars bra med ett PS3.

Arkivet: Alf, Häller

Midsommarafton -96 var regnig och kall. Olas kära himmelsblå fick stå för sommarfeelingen.

Deadline för synpunkter 19/1-09 + invigning

"Den nya bebyggelsen i kv Lejonet, Cedern och Eken omedelbart öster om Fabriksgatan bör få en utformning som i skala och identitet för vidare den karaktär som finns utefter Fabriksgatan idag."


Kvarteret Lejonet, det är Fabbens barrio det. Nu är det alltså på gång, den stora omöbleringen som hängt över oss sedan förra århundradet är annonserad. Mässan vill ha plats och de och de med. Men ovanstående citat ger en viss förhoppning om att Åkes trashVolvo kommer att stå kvar på baksidan även i framtiden. Vad som kommer att hända med Fabben efter att rivningskulan svingat färdigt är inte klart på långa vägar men enligt en tung källa är det inte kört på något sätt. På ett ungefär låter det så här: "De måste erbjuda en likvärdig lokal". Vill du ta del av vad som är på gång så läs igenom Programmet. Och har du synpunkter så är deadlineen 19/1-09.

Men upp med mungiporna nu! Det är snart invigning av de färska och fruktade boulderväggarna på Doomen. Givetvis är det handsprickan genom och förbi taket som står i centrum. Denna desperate hate machine bör generera god Fa feeling. Har du nog med kött på knogarna för att greppa kanten först av alla, ända från sittstarten?

Klicka till GB och klicka igen för information.

Sendit gillar Klätterbilders Söndagsbilaga: "(Jason Kehl jag tittar på dig)".